petracaroline

 

Att vara sig själv, vad innebär det egentligen? Är du det? Är jag det? Jag har hört skådespelare (...kända människor) säga att det att vara sig själv är något av det svåraste dem gör. Varför? Tappar dem bort sig själv genom alla roller dem spelar? Är det för att det följer med en allmän uppfattning om hur skådis (... känd människa) ska vara? En yttre förväntan som formar individens beteende? En skådis/kändis är väl hård som en sten, som ska kunna tåla elaka kommentarer om utseende och privatlivet var och varannan dag i så väl media som i gemenemans mun? Och är det inte så att om en skådis/kändis har spelat vissa roller så tror vi att han eller hon är sådan i verkligeheten? (...denna del läses med en smula ironi och glimten i ögat bara så det var sagt). Jag menar erkänn att bilden av Per Moberg var färgad mörk efter hans roll i Rederiet, osympatisk och obehaglig! Och hur denna osympatiska bild förvandlades till ljus genom hans matprogram "Vad blir det för mat"!- Vilken karismatisk charmör han blev, visst!? För att inte tala om Henrik Dorsin (Ove Sundberg) i Solsidan- kanske kunde han tänkas ha samma dryga beteende i verkligheten? Eller? (ve och fasa!) Ibland är det bara så enkelt att generalisera och blanda fantasti med verklighet eller tvärt om. Det skapas en slags förväntan om andras betende, visst?

 

Nå väl, tillbaka till allvaret, gemeneman och att vara sig själv - så enkelt så svårt. Tänk om man inte gillar en del av sig själv? Att man vill bli av med en del av sig själv, en del man vill fly ifrån, slänga i soporna eller bränna på bål- är man bara halvt sig själv då? En halv människa som söker efter den andra halvan av sig själv, som ska vara lika perfekt och fin som den man accepterar och gillar? Eller finns den andra halvan redan hos oss, som ett mörkt moln på en solig himmel, ett oväder som hotar vårt "jag", vår identitet? Är det fördömandet av den mörka halvan som till exempel får endel att gå runt och hacka/trycka ner sina medmänniskor? För att det är enklare att lägga energi på andras fel än att ändra sin mörka halva som är "fel"? Är det därför så många tror att man ska bli räddad av "sin bättre hälft"? Något som inte skjer för då skulle det väl inte finnas otrohet eller skillsmässor? Eller? Jag är i mitt filosofiska hörn idag  och är det något jag gillar så är det att filosofera över livets gåtor! Får man någonsin svar? I wonder..

 

 

På återseende,

 

/Petra