Idag klockan 15.00 avslutades min 3 dagars inskolning på sommarjobb. Inskolningen startade i tisdags klockan 13.00 och jag var faktiskt väldigt nervös på förmiddagen innan jag skulle börja jobba. Jag sov inte många timmar natten innan, vaknade med en välkänd "klump" i magen och var allmänt orolig. Ångesttankarna spökade och jag funderade på om jag tagit mig vatten över huvudet med att tacka jag till jobbet, om jag skulle bli välbemött av arbetskollegorna, om jag skulle klara av arbetsuppgifterna.Dem av er som har känt ångest på kroppen vet hur den kan riva inuti och äta upp en.
Det som oroat mig är att detta jobb innebär en helt ny arbetsmiljö, nya kollegor att förhålla mig till, dem 6 inneboende som ska stödjas i vardagen, ja helt enkelt för mig ett nytt arbetsområde. Jag har varken omvårdnad/skötarutbildning eller liknande och har aldrig jobbat på servicehus förut. Men jag har erfarenhet av både ångest och depression och har en empatisk förståelse för denna typ av problematik. Jag har ju dessutom arbetat 13 år i frisörbranschen, en arbetsvardag nära alla typer av människor och det är en klar fördel. Efter 13 år i frisörbranschen kan jag titulera mig som hobbypsykolog. Det jag framför allt ser som min största fördel inför detta sommarjobb är att jag har förmågan att se människan bakom diagnosen. Ett annat vapen jag har för att tackla den stress, oro är medvetenhet. Jag är väl medveten om att jag behöver ge mig själv tillräckligt mycket vila, sömn, regelbunden motion, sund kost och lagom med kaffe för att orka och må bra. Jag behöver även skratta och umgås med positiva människor som till exempel min äldsta systers 3 barn. Dem är så inspirerande, 3 små lyckotroll som osar positiv energi och när jag umgås med dem laddar jag mina batterier. Med dessa fördelar och vapen ska jag nog tackla sommarjobbets utmaningar.
Det som känns enklast med detta jobb, om man kan säga så, är att det är människor med psyko-social probelmatik som jag ska stödja och hjälpa. Det har jag inga som helst problem med och det skrämmer mig inte i huvudtaget. Snarare så tycker jag att det ska bli en spännande och givande resa. Oron har nog mest kretsat kring hurvida jag ska tackla den mentala belastningen, då jag kommer arbeta med människor tätt runt mig varje minut av 8 och 9 timmar långa arbetspass, samtidigt som jag är tillbaka på den plats där jag slog upp mina blå för snart 34 år sedan. Men jag ska lugna er, för jag är superglad och nöjd med både arbetskollegor, arbetsuppgifter, arbetsschema och arbetsmiljön! Jag har blivit fantastiskt väl mottagen-vilka goa kollegor! Inskolningen har varit strukturerad och i lagom hastighet så summa summarum- mycket lovande!
Ångesten då? Ja.. den finns närvarande på min axel men på den andra axeln sitter även nyfikenheten och kärleken att våga leva. När jag vågar utmana rädslor och mästrar jobbiga situationer blir ångesten allt mer osynlig och det är en befriande känsla. Att tacka ja till det här jobbet är ännu ett steg i rätt riktning. I helgen kommer nästa steg och utmaning för då är det en utomhusfest i stan. Om vädret och mina demoner tillåter funderar jag på att ta en sväng dit med min lillasyster. Där kan jag nog tänkas stöta på många gamla bekanta och det skulle vara både roligt och läskigt. Hur det går ska jag berätta mer om i helgen så håll utkik hörrni!
Kram och auf wiedersehen
/Petra
