petracaroline

 

...eller? Jag får nog sakta i backarna med körslaget och istället berätta hur min allra första kväll med kören gick. Erkänn att ni vill veta! Ok- nu "kör" vi ( humorn på topp!) På en skala från 1-10 med att hitta "rätt stämma" säger vi att jag lyckades 5. Jag hade svårt att hålla mig kvar i rätt stämma och jag sjöng nog med i alla 3 stämmor innan kvällen var omne, ha,ha..

 

Utifrån körledarens bedömning av mitt normala röstläge vid tal är jag ingen altstämma. Med andra ord har jag ingen basröst och ska inte sjunga mörkt. Jag hamnade istället någonstans mellan 1 och 2 sopran. 1 sopran sjunger väldigt ljust och högt och 2 sopran hamnar då mellan 1 sopran och altstämman!(?)... Blir ni lika förvirrade som mig? För mig är 2 sopran den mest svårtgreppade stämman ännu så länge men jag är vid gott mod!

 

Vi fortsätter med körens bemötande och stämningen under kvällen. På en skala från 1-10 för gott bemötande och hur goa, vänliga och livsglada körmedlemmarna verkar vara säger vi 10! Helt enkelt en skön blandning tjejer, ungakvinnor och damer som jammar loss tillsammans. Och på en skala från 1-10 hur kul det var att sjunga i kör igen säger jag 9 med stor potensial för 10 inom snar framtid. Förklaringen till 9 är min frustraion att inte greppa stämman och lösningen på detta ligger i tålamod, övning och att ta tiden till hjälp. Men det är ju inget nytt under solen att i det roliga ligger också utmaningarna och ruvar. Tänk vilken lycka när jag hittar rätt i djungeln av stämmor!

 

I övrigt så hade vi muntligt redovisning på historialektionen i morse, ni vet det  vi egentligen skulle haft förra fredagen men som vi skonades. Jag var naturligt nog trött då lektionen började 08.10 och inget morgonkaffe hade jag i magan men kände mig både lugnare och mer bekväm i att redovisa idag och det gick fint! Inga värsta tänkbara scenarior som hjärnsläpp eller ångesthjärtklappsvettningarsjunkagenomjorden-attacker som jag fick när jag var 15 år på en engelskaredovisning och många gånger efter den händelsen. För er som inte följt min gästblogg på Vårdguiden kan jag berätta att jag under sena tonåren utvecklade social ångest och en så kallad förväntansångest eller "ångest för ångesten" som hängt med sen dess.

 

Denna ångest har jag kämpat och krigat med under många år och som de senaste åren äntligen börjar släppa.Jag kan verkligen förundras över hur obehagliga upplevelser har en förmåga att etsa sig fast i minnet, kropp och själ och sen spökar flera, flera år efter aktuell händelse! Men det som hjälper är att jobba på att "gilla läget", acceptera ångesten och förstå varför och varifrån den kommer. En händelse? En kommentar? En situation? ( funkar oftast för mig och ibland inte) Att möta likasinnade genom ÅSS har därimot hjälpt mig enormt, att gästblogga för Vårdguiden Stockholm likaså. Att meditera, vara fysiskt aktiv, omge mig med fina, snälla, roliga människor och att vara kreativ som att sjunga, måla, fota (...eller vad man nu blir GLAD av att göra) HJÄLPER och i detta ligger nyckeln till själaro för min del.

 

 

Kram och kärlek,

/Petra