Under disen och dimman kan man ana fullmånen från min utsikt över hamnen. Ser ni? Ikväll är jag sentimental och jag längtar och saknar något och någon innerligt. Känner en svart, ihålig tomhet inuti, ett tomrum och en stillsam sorg...
...tänk att man kan älska samtidigt som man tidvis förgör och förstör varandra och någonstans långt där inne känns det både rätt och fel, och man klarar inte av att bestämma sig för att stanna eller gå för att man älskar lika mycket som man hatar...och när man väljer att gå kommer den svarta tomheten och den stillsamma sorgen och samtidigt känslan av att man gjort rätt och en sådan känslomässig berg och dalbana till relation är något av det svåraste och vackraste jag upplevt...
...och i min ensamhet ikväll har jag tiden och ron att djupdyka i mitt innersta känsloliv och det är tidvis smärfullt och det gör mig rastlös. Jag käkar godis för att distrahera mig själv men det hjälper bara för stunden för de sentimentala tankarna och känslorna är starkare och tränger igenom. Det är då jag sätter mig och skriver, det hjälper att komma hit och få känslorna "på papper", skriva av mig om än bara några få rader för att få distansen att bearbeta. Jag tar även musiken till hjälp för att frigöra känslor och musiken ger mig styrka att gå vidare..
/Kram
Petra