petracaroline

I går när jag cyklade till meditationskursen inträffade detta möte som jag nu ska berätta om för er. Till historien hör att denna stad (som många andra) inte har den allra bästa infrastukturen för cyklister i form av brist på cykelvägar. Så att cykla runt i denna stad är inte alltid enkelt, och oavsett om man som cyklist cyklar på vägen eller trottoaren så verkar många uppröras eller bli arga.

 

Vad göra när det är brist på cykelvägar? När förhållandena inte äro optimala tar man till en kompromiss. Jag känner mig otrygg att cykla bland bilar så jag cyklar på trottoaren MEN med respekt för gångarnas trygghet plingar jag och säger tut tut i GOD tid så dem hinner uppmärksamma mig och gå till sidan. Jag tackar även då jag blir glad att dem visar mig respekt och goda manéer tillbaka.

 

Igår när jag kom cyklandes på trottoaren plingade jag på en äldre dam som vände sig om då jag skulle passera, sååå arg vet ni, sååå arg. Jag kände en grym empati och tänkte: den här damen kanske aldrig blivit tagen på allvar? Kanske ingen lyssnat på henne? Eller så är hon en moralpolis. Jag stannade till och vi hade en för och emot argumentation angående huruvida jag som cyklist ska kunna cykla på trottoaren el ej. Damen var mycket lite villig att kompromissa. Jag frågade om hon inte själv brukar köra egna kompromisser i andra områden i livet då förhållandena ej är optimala. Det fick henne att tystna men fortfarande var hon stenhård.

 

Jag föreslog då med glimten i ögat att hon borde skriva en insändare i vår lokala tidning så hennes ilska på cyklister blev KONSTRUKTIV. Då blev hon lite mjukare och till och med antydan till glad. När vi avrundade vårt möte sträckte jag fram handen och bestämde i samma  sekund att NEJ, den här damen behöver ta mig tusan en KRAM och det fick hon. Sen cyklade jag iväg med en varm, go, stolt känsla av att mitt bemötande gjorde att vi gick från att - om jag bemött damen med samma ilska tillbaka- i värsta fall hade lämnat varandra arga, så gjorde mitt empatiska och kompromissande bemötande att vi  båda istället var överens om att detta är ett problem för fotgängare, cyklister och bilister och att det är kommunens ansvar att förbättra infrastrukturen så den blir trygg och funktionell för oss alla.

 

Empatiskt bemötande kan absolut rekommenderas!

 

Kram,

 

/Petra