..på mattelektionen. Jag har ju som jag nämnt tidigare en låg period med inspirationssvacka och är allmänt trött och känner mig skör och nedstämd. Så idag på mattelektionen hände det oväntade då jag fick hjälp av den manliga matteläraren- för första gången sedan jag började här på Komvux- och det triggade igång gamla sår i mig och belyste tydligt min egen komplexa fadersrelation. Saknaden och sorgen av pappas frånvaro genom min barndom har legat undangömt och nertryckt i många år men nu tillåter jag den att komma och detta var ett sådant tillfälle då sorgen bara sköljde över mig. Jag blev ganska överlumpad där jag satt men kunde inte stoppa känslorna. Samtidigt serverade matteboken svåra ekvationer att lösa och lärarens närvaro fick ångesten att byggda upp sig.
Tårarna trängdes under mina ögonlock och klumpen i halsen växte. Eftersom jag numera tillåter mig själv att känna alla känslor och slutat trycka ner dem (då det bara blir mer ångest) så började jag gråta. Rakt upp och ner bara. Erkände att detta går så mycket djupare än en svårlöst ekvation. Det handlar om år av mattekomplex, att inte förstå, att få blockeringar i det logiska "tänket" och hellre sticka huvudet i sanden och fly än att erkänna eller bearbeta det.Det handlar om saknaden efter min lugna, trygga, snälla pappa. Att inte ha erkänt mina äkta känslor, som tillexempel denna sorg har lett till den ångest jag idag måste hantera och tackla och idag tacklar jag den med öppenhet och ärlighet.
Min lärare blev väldigt paff när jag började gråta men tog det ändå bra. Naturligtvis blev han bekymrad och besvärad men satt kvar och lät mig få torka mina tårar och lugna ner mig. Mina två bästa klasskompisar tröstade mig och var ett väldigt fint stöd och jag berättade för dem varför jag reagerade som jag gjorde. Dem var helt underbara och är helt underbara! I slutet av lektionen ville läraren ha några ord med mig och jag berättade om min matteångest samt att jag har ett barndomstrauma som han på någevis triggat igång. Han tog det bra och vi kommer gå vidare i detta med ärlighet och raka rör. Han frågade om jag föredrog att få hjälp av de kvinnliga lärarna men jag sa att jag är inte en undvikande person utan vi lever och hanterar det som kommer när det kommer.
Efteråt satt jag kvar en stund i korridoren och pratade med en av dem bästa och då passerade min engelskalärare, som såg att jag var ledsen och gav mig en bamsekram. Bästa "grandma" <3 Det är nog tack vare den familjära stämningen som vi har på skolan som gör att jag vågar släppa ut min sorg och det är jag oerhört tacksam över! <3 Vi behöver mellan varven våga visa andra det vi tycker är jobbigt för att nå djupare och få mera meningsfulla relationer, för att skapa förståelse och mindre fördomar och skvaller. Öppenhet och ärlighet är i alla fall min melodi i den mån jag känner att det är rätt att dela mitt inre med omgivningen.
Kram och kärlek,
/Petra
