Frustrerad
*Frustrerad*
Jag blir inte klok på mig själv,livet och mänskliga relationer! Ibland önskar jag att jag var en katt eller att jag bara levde med katter. Okomplicerat och med massvis av villkorslös kärlek.Tanken på det gör mig euforisk och den känns befriande. Men istället lever jag som kompelx människa med andra komplexa människor,i en komplex sammansättning kallad kropp. En kropp av kött, blod, vatten, ben och med ett känsloliv som verkar leva sitt eget liv när det passar.
Relationer är ett återkommande tema för mig för att jag finner det mycket förundrande, likt ett mysterium jag ännu inte löst.Tidvis mycket frustrerande.Kommer jag någonsin lösa det undrar jag mig? Männsikor kan vara så besvärliga, osköna och jobbiga.Varför är vissa situatuioner med människor så jobbiga? Är jag lika jobbig? Jag vet med mig själv att jag ogillar människor som är snabba på att döma ut andra människor. Jag är även hård emot dem som beter sig "omoraliskt", i mina ögon och med min mått mätt.Men är jag alltid så förbannat präktig? Beter jag mig alltid moraliskt och politiskt korrekt? Är jag alltid förlåtande och empatisk och förstående mot mina medmänniskor och framförallt mig själv? När jag sitter här och rannsakar mig själv kommer fler och fler sanningar fram. Jag måste erkänna; många gånger hinner jag inte ens reagera, så har jag hunnit tänka minst 10 elaka tankar om människor jag ogillar, är rädd för eller känner mig otrygg, osäker tillsammans med. Känns det igen?
Vem är jag och du att döma andra när vi dömer lika hårt själva? Vi föregår inte alls så ofta med gott exempel, eller hur? Vi tycker själva att vi är moraliska och utgår ifrån att vår egen uppfattning, och den är ofta även "den rätta" som alla andra också borde fatta och leva efter. Vi vill kontrollera andra och blir sura när vi inte lyckas, när vi inte får som vi vill, eller hur? Hur ofta händer det dig? Jag kan bli less på mig själv ibland, för att jag är faktiskt många gånger inte ett dugg mognare, vuxnare, snällare eller mer moralisk än dem jag irriterar mig på. Kanske i en viss situation men i andra händer det ju att jag den omoraliske, fördömande, elake. Cirkeln är sluten och snurrar vidare.
Vart hittar man kärleken och medkänslan i virrvarret av de mörka känslorna undrar jag? Så att man kan leva ett snällare liv utan allt detta som sårar, upprör, irriterar och frustrerar? Måste jag acceptera att allt detta måste få finnas?.Kan livet med mäniskor inte bara vara fridfullt och trevligt? I mitt utopia är det bara snällhet, kärlek och medkänsla som ska få finnas, och en jävla massa humor såklart. Ja, kalla mig naiv och en dagdrömmare, men ibland måste jag bara fly från allt jobbigt. Att acceptera och genomleva(lida) det jobbiga, utdömandet, elakheten, frustrationen, irritationen i relation till andra, det är nog om jag ska utgå och tala för mig själv, den största utmaningen.
