Idag på engelskalektionen upplevde och observerade jag något som inspirerat mig till detta inlägg! Det är tredje gången min engelskaklass har lektion för terminen, alla är fortfarande smånervösa och det råder en spänning i luften. Ni vet hur det är i början på skolåret eller om man är ny på ett jobb.Hur som helst så sitter vi alla runt en ovalt bord vi är ungefär 15 studenter och en charmerande,äldre dam till lärarinna. Varje måndag ska vi muntligt berätta om en nyhet som hänt lokalt eller globalt och jag blev "försten" ut att berätta.
Ibland är jag obekväm i sociala sammanhang och situationer och när jag blickar tillbaka har det varit många jobbiga, ångestfyllda (skol)år för min del där jag kämpat med social ångest. Det är inte många som vet hur hårt jag har kämpat med detta och vägen fram till idag har varit lång, mörk, krokig och tidvis oerhört frustrerande och smärtsam ( vill ni veta mer om detta kan ni kolla upp min blogg på vårdguiden.se) I dagsläget mår jag väldigt bra och jag har lärt mig att hantera ångesten konstruktivt med en rad verktyg och jag har lärt att acceptera mig själv som jag är. Så att muntligt berätta en nyhet på engelska inför klassen (som jag gjorde idag) går som regel bra!
Och det gjorde det även imorse och jag hade valt att berätta om Loui Armstrongs bortgång (första mannen som gick på månen) och jag kände mig entusiastisk, glad och såklart lite nervös! När jag pratat någon minut gick läraren "rundan" och resten av klassen fick berätta sin nyhet. När en av studenterna skulle berätta så erkände hen att hen är blyg. Det tycker jag var jätte modigt! Lärarens reaktion var jag mindre imponerad av" - No, dont be shy! That is one thing you have to overcome" Jag kände hur jag fick lust att säga" - I think its nice to be shy! We need all the spectra of personalities and people to make this world go around". Men jag fick inte orden ur munnen! Jag visste inte hur jag skulle formulera på vilket vis jag tycker att blyghet är positivt på engelska. Lägg till att klockan var 08.20, jag är väldigt morgontrött och inte hade hunnit dricka mitt morgonkaffe! Men jag kände hur den inre rebellen ville skrika-" Its OK to be shy"!
Vidare under lektionen fick vi glädjen att spela ett sällskapsspel som gick ut på att kasta en tärning och hamna på olika frågor, typ" -Whats your favourite book? - "Do you have any pets" . Detta för att vi skulle lätta upp stämningen, slappna av och lära känna varandra bättre. Ett helt fantastiskt initiativ av lärarinnan tycker jag! Nu kommer vi till det som inspirerat mig till inlägget: En student får nämligen frågan" free question", alltså alla runt bordet är fri att fråga hen vad som helst. Ni vet ju vad som händer i en ny grupp, visst? INGEN ställer frågan! Men då utropar plötsligt den blyga studenten mitt namn -"Petra, du kan ju ställa frågan"! (..mellan raderna anar jag undertryckt ilska och... avundsjuka!?) Först blir jag lite brydd men sen utbrister jag förvånat: Jasså? ska jag? Ja, om ingen annan känner sig manad så klart jag kan ställa frågan"! ...och så rullar leken vidare.
Idag hanterade jag detta med stort lugn men jag ställer mig undrande till den blyga studenten (som mest troligt själv ogillar att få sådan uppmärksamhet kastad emot sig i sociala sammanhang) - varför gör då hen så emot andra? Vart tog ödmjukheten vägen? Om det här hade varit på en "dålig" dag för mig eller för något år sedan hade jag blivit väldigt obekväm där jag satt, blivit arg, ledsen och mått dåligt efteråt! Men nu har jag fler bra dagar än dåliga och jag har bearbetat min rädsla och sociala ångest så pass mycket och länge att jag tacklade hens fråga (påhopp?) ok. Jag förstår även varför hen beteer sig på det viset (mekansismen/strategin bakom hens beteende) och den insikten gör ju situationer som detta så mycket enklare att hantera.
Men nu kommer vi till det mest underbara mina vänner: jag blev inte arg, sårad, ledsen, kränkt eller upprörd över detta beteende som jag blivit många gånger förut! Nu känner jag mest empati och förståelse för hen. Hen är nog väldigt arg som inte får lov att vara blyg. Alla vill ju förändra hens sätt att vara! Hen har säkert (...och många med hen) fått höra genom skolåren- "Nej, inte ska du vara blyg", som barn tolkar man det som: "-Det är något fel med m(d)ig". Sånt tror jag lägger grogrund till mycket ilska, frustration och sorg över att inte få vara som man är, eller vad tror ni? Så vi får sända hen all vår kärlek och hoppas hen chillar mer på nästa lektion. Annars bör frågan ställas hen: "-skulle du gilla att någon kastade ur sig en sånn kommentar till dig inför hela klassen?
Om jag inte förstår hens, hans eller hennes intention brukar jag som regel ifrågasätta.....
...för raka rör, empati och kärlek är mitt svar...
...eller varför inte ta sista utvägen, gå ner på dagisnivå och köra arga leken (stirrögat) med fara för att börja skratta och på så vis rida ut stormen! - Vad är det man säger: "Alla sätt är bra utom dem dåliga"...
Hur svarar ni på osäkra människors påhopp och hätska kommentarer? Och var det drygt att läsa "hen" istället för hon och han? Jag tycker personligen att det är skoj att exprimentera med ord och nya uttryck, men det lär bli hon och han i fortsättningen så vida jag inte måste hålla mig könsneutral!
KRAM
/Petra