"varför"
Att inte bli älskad och accepterad för den du är. Ensamhet. Smärta. Sorg. Skam. Att inte vara bra nog, snygg nog, populär nog, smal nog, smart nog, generös nog, tillgänglig nog, vänlig nog,partner och förälder nog. Listan är individuell och kan göras lång. Du är rädd för att bli avvisad. Av vem? Dig själv eller dina vänner och bekanta? Din pojkvän eller flickvän? Din mor eller far, syskon, släkt? Är du aldrig bra nog? För vem är du inte bra nog? Vem sätter ribban på vad som är bra nog?
Att vara människa. Fyllt av krav och måsten. Jag tror att vi ställer dem högsta kraven på oss själva och jag tror även vi dömer oss själva hårdast. Sen projicerar vi alla förbjudna känslor som skam, sorg, självförakt, hat, ilska, avundsjuka, intolarans,elakhet, utstötthet, våra fördomar och tillkortakommanden på vår omgivning. Som i sin tur lever ut dem och speglar tillbaka dessa egenskaper till oss. Egenskaper som vi inte vill se eller veta av med oss själva. Istället för att förstå att allt kommer inifrån oss själva blir vi arga på våra nära och kära. Det är dem det är fel på, dem som är dumma och elaka, som sviker och sårar.Det är mycket enklare att skylla på omvärlden än att ta tag i våra egna skavanker. Vi vill inte visa andra vår skuggsida. Det enda som får ta plats är det perfekta, det fina, det som vi är stolta att visa upp för andra.Ingen av oss vill frivilligt, eller vågar visa våra "svagheter" med rädsla för att bli trampad på, utdömd, bortgjord, avvisad, utanför, idiotförklarad, överkörd. Men om vi inte vågar det vilket samhälle skapar vi då? Vill vi leva där?
Alla har vi känt på dem mörka känslorna och ramlat ner i gropen av mörker. Att vara utanför, oälskad, mobbad, sviken, sårad, liten och rädd. Dit vill vi inte igen. Kan det vara därför vi har så svårt att visa oss "svaga"? Vi slåss med näbbar och klor att få vara på solsidan. Men utan mörkret kan inte ljuset existera och däremellan finns alla nyanser av grått. Livet är ju inte svart eller vitt än fast de flesta av oss ofta tänker så. Vän eller fiende. Sant eller falskt. Smal eller tjock. Rik eller fattig. Elak eller snäll. Innerst inne vet vi att det inte är så det ser ut i verkligeheten. Det är ju i gråskalan som livet händer och ibland faller vi på ytterligheterna. Det är det som gör det så svårt att vara människa. Kanske är det när vi slutar tänka i svart eller vitt och behärskar att leva med alla dessa nyanser av känslor som vi blir fulländade som människor?
Att våga visa dina svaga sidor är en styrka.Genom att acceptera dig själv som du är, framför allt det med dig själv som du inte kan förändra, ger ro. Då kommer respekten och kärlek till dig för att du vågar vara dig själv, ofullkomligt fullkomlig. Den som försöker framställa sig som perfekt är rädd. Att bara vara perfekt och stark hela tiden är att förneka en del av dig själv. Ingen är perfekt. Ingen stark hela tiden. Ingen kan kunna och vara allt. Det vore omännskligt. Att vara människa är att våga leva i svart vitt och grått.
