petracaroline

*Balans*

Hur mycket påverkar vår egen barndom oss när det kommer till hur vi agerar och reagerar i ett kärleksförhållande? Det verkar nästan som om det skjer omedvetet och automatisk.Hur väljer vi vår partner och hur relaterar vi till varandra? Är förhållandet sunt och stärkande eller är det destruktivt och förminskande?Blir vi upplyft av vår käraste eller suger partnern livskraften ur oss, eller är det en salig mix av allt?Jag tror det är viktigt att ställa sig frågor som dessa med jämna mellanrum för att "ta tempen" på sin kärleksrelationen och om vi lever efter det som känns äkta och rätt i hjärtat eller om det är något annat som styr. Om det inte känns bra i hjärtat kanske vi måste se över hur vi hamnade där och vad som ska till för att leva mer "sant" för att få mer kärleksfulla relationer.

Hur kommer man dit? Vad göra? Att börja med sig själv är en gammal klassiker och den är fortfarande aktuell. Om man inte accepterar och älskar sig själv är det svårt att skapa kärleksfulla relationer till andra. Tänk att det ska vara så förbaskat svårt då! Det sägs också att man bara kan ändra på sig själv, hur man agerar och reagerar gentemot sin omgivning. Ändå försöker vi till 100% att förändra varandra så att vi ska passa bättre tillsammans, men det gör oss mest bara frustrerade eftersom ingen egentligen vil förändra på sig själv. Eller hur?