27/6 Att återvända till rötterna framkallar ett fyrverkeri av känslor
Ja, himmel och pannkaka, då var jag på plats i hemstaden i Norr. Staden jag flyttade ifrån i en ålder av 15. Förstå att jag har bott nästan lika länge i Oslo som i min hemstad! Det är lite galet att tänka på, framför allt för att jag inser att jag inte är 20 längre. Tiden flyger och jag hinner inte riktigt med...
Att komma tillbaka till min hemstad är med väldigt blandade känslor. Jag har lika många fina, positiva minnen och upplevelser som jag har jobbiga, smärtsamma, ångestladdade minnen. Jag har inte varit hemmavid mer än i snitt 2 gånger per år de senaste 13 åren då jag var bosatt i Oslo. Med handen på hjärtat har de senaste 13 åren varit en sorts flykt från mitt ursprung.Ni vet hur det är med minnen, dem kommer starkare tillbaka när man är på den plats där dem uppstod. Med den insikten är det förståeligt att man kanske håller sig på avstånd.Men jag har utvecklats och mognat något oerhört sedan den tiden, för att inte tala om de 2 sista åren i Stockholm. Jag har vågat möta mina rädslor mer ärligt, naket, jag har bearbetat min ångest med hjälp av fina självhjälpsföreingen ÅSS, jag har föreläst om ångest och jag har gästbloggat om den för Vårdguiden (se infogad länk) http://blogg.vardguiden.se/socialangest/ . Att få uppleva hur uppskattad min historia blivit av så många fina läsare på Vårguiden, som visat oerhört bra stöd och tacksamhet, har gett mig kraft att berätta. Jag har förstått att jag är långt ifrån ensam om att leva med ångest och depression och jag har fått styrka av att möta likasinnade både genom ÅSS och genom gästbloggen på Vårdguiden. Det är guld värt att omge sig av människor som förstår hur man känner och det är så självläkningsprocessen kommer igång. Att genom detta få hjälp att acceptera sig själv som ofullkomligt fullkomlig.
På något vis har nog åren i Stockholm varit en omedveten, förberedande process in för nästa steg i mitt liv, att våga ta steget att återvända till mina rötter och sommarjobba. Men det ska erkännas att när erbjudandet om sommarjobb i hemstaden kom blev jag väldigt osäker på om jag skulle våga ta steget. Jag fick klump i magen och samtidigt blev jag glad. Eftersom jag inte hade några andra jobb på gång i Stockholm så kände jag att jag inte hade någon hållbar ursäkt att tacka nej till jobbet. För om det är något jag börjat lära mig på denna livsresa är att rädsla är till för att övervinnas. Annars blir livet ensamt och fattigt och väldigt smärtsamt. Så jag tackade ja och fick jobbet på plats efter intervjun var avklarad, återvände till Stockholm 2 veckor för att ha mera sommarlov och nu är jag sedan i måndags 25/6 på plats. När jag anlände möttes jag av min kära mor och min lillasyster och det kändes jättebra! Mamma bjöd på middag på restaurang i strålande solsken innan vi åkte och storhandlade mat till mig. Sen åkte vi till lägenheten som jag får låna under norrlandsvistelsen och den är jättefin! Det känns suveränt skönt att ha ett "eget" kryp in kan jag lova! Ni som har följt mig på Vårdguiden vet hur mycket jag längtar efter det! För att summera måndagen så övergick ångesten till en sprudlande varm känsla i magen och det var skönt!
PS! Hur gick tisdagen och första dagen på jobbet? Det berättar jag i nästa i morgonDS.
Kram/ Petra
Att komma tillbaka till min hemstad är med väldigt blandade känslor. Jag har lika många fina, positiva minnen och upplevelser som jag har jobbiga, smärtsamma, ångestladdade minnen. Jag har inte varit hemmavid mer än i snitt 2 gånger per år de senaste 13 åren då jag var bosatt i Oslo. Med handen på hjärtat har de senaste 13 åren varit en sorts flykt från mitt ursprung.Ni vet hur det är med minnen, dem kommer starkare tillbaka när man är på den plats där dem uppstod. Med den insikten är det förståeligt att man kanske håller sig på avstånd.Men jag har utvecklats och mognat något oerhört sedan den tiden, för att inte tala om de 2 sista åren i Stockholm. Jag har vågat möta mina rädslor mer ärligt, naket, jag har bearbetat min ångest med hjälp av fina självhjälpsföreingen ÅSS, jag har föreläst om ångest och jag har gästbloggat om den för Vårdguiden (se infogad länk) http://blogg.vardguiden.se/socialangest/ . Att få uppleva hur uppskattad min historia blivit av så många fina läsare på Vårguiden, som visat oerhört bra stöd och tacksamhet, har gett mig kraft att berätta. Jag har förstått att jag är långt ifrån ensam om att leva med ångest och depression och jag har fått styrka av att möta likasinnade både genom ÅSS och genom gästbloggen på Vårdguiden. Det är guld värt att omge sig av människor som förstår hur man känner och det är så självläkningsprocessen kommer igång. Att genom detta få hjälp att acceptera sig själv som ofullkomligt fullkomlig.
På något vis har nog åren i Stockholm varit en omedveten, förberedande process in för nästa steg i mitt liv, att våga ta steget att återvända till mina rötter och sommarjobba. Men det ska erkännas att när erbjudandet om sommarjobb i hemstaden kom blev jag väldigt osäker på om jag skulle våga ta steget. Jag fick klump i magen och samtidigt blev jag glad. Eftersom jag inte hade några andra jobb på gång i Stockholm så kände jag att jag inte hade någon hållbar ursäkt att tacka nej till jobbet. För om det är något jag börjat lära mig på denna livsresa är att rädsla är till för att övervinnas. Annars blir livet ensamt och fattigt och väldigt smärtsamt. Så jag tackade ja och fick jobbet på plats efter intervjun var avklarad, återvände till Stockholm 2 veckor för att ha mera sommarlov och nu är jag sedan i måndags 25/6 på plats. När jag anlände möttes jag av min kära mor och min lillasyster och det kändes jättebra! Mamma bjöd på middag på restaurang i strålande solsken innan vi åkte och storhandlade mat till mig. Sen åkte vi till lägenheten som jag får låna under norrlandsvistelsen och den är jättefin! Det känns suveränt skönt att ha ett "eget" kryp in kan jag lova! Ni som har följt mig på Vårdguiden vet hur mycket jag längtar efter det! För att summera måndagen så övergick ångesten till en sprudlande varm känsla i magen och det var skönt!
PS! Hur gick tisdagen och första dagen på jobbet? Det berättar jag i nästa i morgonDS.
Kram/ Petra
