petracaroline

Den värker inuti och växer sig större och större ju mer jag förtrycker den. Likt en cancersvulst tar den över min kropp, mitt medvetande, min själ och det känns som om den äter upp mig innifrån, suger ut min livsenergi och  genomborrar mitt väsen som om någon stack mig med en kniv. Den får mig att känna mig naken och sårbar och den får mig att känna mig ensam än fast jag är bland andra människor. Den får mig att vilja försvinna från denna jord där jag bara får vila i kärlek, kravlöst. Det låter dramatiskt men när den inre smärtan tar över blir tanken på livet efter detta en tröst.Jag vill inte vara den jag är när smärtan tar över, jag hatar mig själv när smärtan tar över och jag skäms för min egen existens när smärtan tar över. Ingen kan rädda mig, jag måste rädda mig själv och jag vet inte alltid hur? Jag lider i min ensamhet men jag vet ju att många lider runt omkring mig i detta avlånga land, på detta jordklot men det är inte alltid tröst nog när jag är den som måste bära min smärta...

 

....men tack och lov har jag fått och får avlastning för min inre smärta delvis genom att jag går i terapi hos en kurator och genom mina år som medlem i självhjälpsföreningen ÅSS ,men också genom stöd av vackra vänner och medmänniskor som ger mig förståelse, vilkorslös kärlek, empati och glädje, Jag vet hur jag ska ta mig upp ifrån djupet. Träning hjälper också. att skriva av mig här på bloggen och lyssna på musik som berör liksaså. Även att släppa ut och vädra alla känslor (i trygga omgivningar), att öva på acceptans och förlåtelse, att meditera och genom att göra saker som jag blir glad av!

 

 

Kram

 

/Petra