26/9 Förbjudna förtryckta känslor...
Jag har efter hemflytten i somras upplevt en enorm inre ro att vara tillbaka där jag slog upp mina blå. Att vara nära familjen, att ha min egen lägenhet, att återse platser, bekanta och vänner från förr som jag inte sett på många år. Allt detta fyller mig med fina känslor, glada, varma, accepterande känslor som jag vill ha mera av. Dem känslorna är lätta att förhålla sig till och socialt accepterade att känna. Samtidigt fylls jag av dem andra känslorna mellan varven,"dem förbjudna", av ilska av olika anledningar (att bli diskriminerad, kränkt, osynliggjord, orättvist behandlad) av sorg, besvikelse, missunsamhet, skam eller fan och hans moster. Dem känslorna bubblar upp starkare på hemmaplan eftersom jag gömt dem så länge, eftersom jag tryckt ner dem och ingorerat dem under så många år. Förtrycket av dem förbjudna känslorna är orsaken till min ångest.
För vart ska alla dessa enorma energier som byggs upp i kroppen av ilska, kränkningar, orättvisor, sorg och skam ta vägen?- och hur ska dem komma till utryck om man inte låter dem få komma ut? Jag inser att jag bär på enormt mycket ilska, sorg och skam från förr, tidigare upplevelser som livet serverat som förblivit begravda och övertäckta och olösta. Som legat och pyrt likt en falnande eld men som med jämna mellanrum flammar upp okontrollerat och intensivt då omvärlden provocerar fram en reaktion, då någon medvetet eller omedvetet punkterar mitt hjärta, trycker på mina ömma punkter eller häller salt i mina sår. Men dem förbjudna känslorna är inte en enkelriktad väg utan dubbel då jag kan känna sorg, skam och ilska över hur jag själv tidvis beteer mig elakt och respektlöst mot dem jag älskar och håller av. Oftast handlar det om mitt sårade ego som söker upprättelse eller hämnd. Ett småligt beteende men ack så förståeligt och mänskligt när man blivit bränd...
Någon som känner igen sig? Jag tror att dem förbjudna känslorna finns kvar i kroppen för att vi har fått lära oss att det inte är ok att ha dem. Vi lär oss tidigt att förtrycka ilska, sorg, skam och att trycka bort det som skrämmer andra och oss själva. Något som resulterar i att vi inte förstår hur dem förbjudna känslorna ska hanteras när dem väl kommer. För dem kommer, igen och igen och igen så länge vi fortsätter att ignorera dem och vända oss bort. Av rädsla. Förbjudna känslor har skrämt vettet ur mig och kan fortfarande göra det. Förbjudna känslor som inte har fått ta plats eller varit viktiga nog att tas på allvar enligt andra och som en följd av detta även av mig själv. Men vem har rätten att avgöra om dina och mina känslor är rätt eller fel? Att inte låta tillåtas alla känslor har för min del blivit en tung börda att bära och som tidivis gett/ger mig enorm själslig smärta.
Så hur gör man? Hur hanterar man förbjudna känslor? Konstruktivt? Man låter känslorna få ta plats. Man låter dem förbjudna känslorna få bubbla ut när man känner sig trygg nog att låta dem komma. Kanske med hjälp av någon man älskar och litar på som kan vara ett stöd när man faller. Kanske genom professionell hjälp av en kurator eller psykolog. Kanske med hjälp av vilkorslös kärlek som en hund eller katt kan erbjuda. För när förbjudna känslor bubblar upp kommer man behöva vilkorslös kärlek mer än någonsin för man släpper kontrollen och låter allt mörkt komma upp till ytan och då faller man. Man faller innan man kan resa sig upp ljusare till sinnes och friare som människa och denna process kan ta tid. Det gäller att ha tålamod och det gäller att våga ta sina känslor på allvar och visa sig sjäv den respekten, att tillåta sig själv att känna på alla känslor. Det är ok. Låt dem komma ut.
Kram och kärlek,
/Petra
