petracaroline

 



Jag har mött denna underbara "farmorstanten" två gånger hittils och varje möte har lämnat mig med en varm och hjärtlig känsla i magen. Jag vet inte vad hon heter men jag tycker hon ser ut som en Dagmar så vi kan kalla henne för det.

 

Första gången jag mötte Dagmar var för två veckor sen och jag hade varit ute på en träningsrunda, handlat mat och köpt en lila orkidée. När jag är ute på språng har jag alltid musik i öronen och hör av den naturliga anledningen inte när eller om någon pratar med mig. Men Dagmar mötte jag öga mot öga i sista segbacken hem från stan. Där kom då denna lilla, söta farmorstanten race:ande med sin rullator och jag ser att hon säger något till mig när vi möts. Jag plockar ur hörlurarna och säger hej. Jag brukar tänka på att många äldre människor lever i ensamhet idag och kanske inte har någon att prata med, och då kan ett sådant möte "göra" deras dag!  Och nej, jag stannar inte och spontanpratar bara på grund av medlidande utan jag gillar att prata med farmorstanter och farfarsgubbar!

 

Dagmar blev överlycklig när jag stannade upp för att "slå av en prat" och hon pratade på om det soliga vädret, hur svårt det varit att få med hennes pensionärspolare ut på en eftermiddagspromenad, och jag log, nickade och hängde med i snacket. Innan vi skiljdes åt tog jag vänligt om hennes handled och då greppade hon min arm med en styrka som bara äldre människor kan ( - ni har väl handskakat med äldre karlar? -"Goddag" och så står man där med en krossad hand typ, he,he) Jag kände verkligen att Dagmar uppskattade min gest och det kändes otroligt fint att avsluta vårt spontana möte med en vänlig hand på hennes arm. Hon sken upp och sa- "Vi ses säkert igen"...

 

...och det hade hon helt rätt i och del 2 kommer imorgon!

 

Kram och på återseende!

 

/Petra