Japp, idag har jag varit rädd, obehaglig till mods, ångestfylld och olycklig men jag har både varit på mattelektionen och kommunikationslektionen. På matten satt jag bredvid två supergoa killar i min ålder (typ) som det visade sig delar samma uppfattning om matematik (och har lika svårt att fokusera) som mig. Det var verkligen skönt att få dela denna känsla med några som förstår och förutom att det fick mig att må lite bättre så gick det hyfsat att räkna och jag bad om hjälp 2 gånger.
Sen hade jag gruvat mig väldigt mycket för att gå på kommunikationslektionen av andra anledningar men jag stålsatte mig och gick dit efter lunch. Jag kände mig rätt dämpad under lektionens första del (vilket jag ju är) men det var ändå skönt att våga vara där och genomföra lektionen och så släppte ångesten allt eftersom tiden gick. Jag bestämde mig för att lätta hjärtat om min besvikelse för att mötet vi skulle genomföra med rektorn verkar ha runnit ut i sanden och det mottogs fint. Jag har fått telefonnumret till den av mina medstudenter som också har ett och annat på hjärtat om skolldeningen och när jag bestämt mig om jag ska gå kvar på Komvux, och vill ta mötet med rektorn ska jag ringa henne och så tar vi det därifrån.
Att våga ta upp detta igen och säga hur det känns; att det faktiskt gjort mig väldigt ledsen och sliten att folk backat ur och att mötet med rektorn runnit ut i sanden, det känns otroligt helande och skönt i magen och hjärtat! Jag har faktiskt fått ny kraft än fast jag känner mig manglad. Jag kommer ta en dag i taget nu och se hur det utvecklar sig. Jag vill på ett sätt inte att avhoppet ska bli en flykt från det svåra (...jag vet nämligen inte helt om det är en flykt eller ej) och om jag kan vara med och påverka denna situation till en bättre skolmiljö för framtida elever och lärare, så är det för en väldigt god sak som jag lider för nu. Men det ger mig samtidigt upprättelse att genomföra detta möte bara genom att säga min mening så det i sig ökar min inre kraft än att backa ur och lämna..tror jag iallafall..
Ni får återkomma så får ni veta vad som sker- och tack för att ni är så goa! <3
Kram,
Petra