petracaroline

 

Egenvärde, självkänsla, att veta sitt värde, att känna sig värdefull och viktig, att veta att oavsett vad omgivningen tycker och tänker är du och jag bra nog precis som vi är. Varför är det så svårt att känna så inför sig själv vissa perioder? Och varför är vi så inriktade på vad omgivningen tycker och tänker om oss? Varför söker vi bekräftelse utåt när det bara gör oss sårbara om vi är i miljöer som inte vill väl, som bryter ner oss? Jag vet många anledningar till varför men det är till föga hjälp när det bara gör ont av att vara människa tillsammans med andra människor. Även i goda mijöer finns onda energier men varför fastnar dem onda hårdare än dem goda?

 

Bekräftelsen från miljöer som bryter ner ger bara negativ energi och vi får bekräftat det som gör ont redan från början, visst? Mera salt i såret. Det väcker till liv gammal sorg i bröstet, det föder ilska och en apatisk trötthet. Då vill jag bort. Då önskar jag att jag var en fågel som kunde flyga högt över dessa låga energier som dränerar. Jag önskar att jag mästrade konsten att stänga av och skaka bort, låta allt det ondskefulla rinna av som vatten på en svan. Jag önskar att jag inte alltid kände så mycket som jag gör.

 

Kram och kärlek,

 

Petra