petracaroline

Jag känner så ofta. Jag känner mig fel och ful och som något som ingen vill vara eller se ut som. Nu skriver jag rakt ifrån hjärtat för jag känner att jag måste, annars kommer jag att fortsätta dö inuti och jag kämpar varje dag för att känna mig levande. Kanske är detta något flera behöver läsa så det bjuder jag på. Jag har känt så här sen jag var liten tror jag, men inte många vet hur illa min själ har mått och mår av att måsta leva i det utseendefixerade samhället vi lever i. Samhället får mig att känna mig fel och ful. Fler som känner så? Jag fick höra det redan som 7-åring i skolan att jag var fel och ful då jag blev retad att jag var tjock, och gudarna ska veta hur många gånger folk har påpekat hur blek jag är och skrattat åt att jag inte kan bli brun. På riktigt! Eller hur många gånger folk har gjort och gör sig rolig på min bekostnad att jag har en hy som lätt blir röd, att jag lätt blir solbränd men inte brun och att det verkar vara något man får ta sig friheten att skratta åt och se ner på, behandla som skit. Varför? Det är inte ok! Eller? För mig har det skapat djupa sår, komplex och ångest.

 

Det är långtifrån bara hudfärg eller kroppsstorlekar som blir kränkta och diskrimerade i vårt samhälle, på denna jord, av oss människor, i denna fruktansvärt smärtsamma egovärld vi lever i idag. Den gör ont för mig att leva i detta. Jag får ont i hjärtat och känner hur jag försvagas. Jag tycker att alla har något som är vackert i och med sig, även det som anses "fult" i gemenemans ögon, men är jag ensam om det? Den enda jag inte kan se något vackert i är mig själv. Det sitter så sjukt djupt rotat inuti mig att jag är ful och fel för att det är vad jag fått utstå, höra, matats med under så många år att när någon säger tvärtemot, att jag är vacker och ser bra ut så tänker jag att dem ljuger. Och jag tänker även att jag är så ful och fel att ingen kan älska mig. Jag känner djupt inuti att jag inte förtjänar kärlek, för vem kommer vilja, klara av att älska mig? Hur sorgligt är det inte?

 

Om man får höra något tillräckligt länge och många gånger börjar man tro på det som sägs och dem åsikter som råder om vad som är snyggt och ok och beundransvärt ställs emot allt det som inte är det.  Vi är alla så fixerade att det gör ont och jag försöker släppa det men det är som ett sår som rivs upp varje dag.Tidningar och TV gör det inte enklare. Se bara hur egot matas om att vi är "fel" och hur det får oss att känna: vi ska banta, vi ska träna, vi ska ha dem rätta kläderna, vi ska sminka oss, vi ska ha allt det där materiella som inte gör oss ett skvatt lyckligare egentligen snarare tvärtom, det skapar en tomhetskänsla efter en stund när den ytliga tillfredställelsen lagt sig och själen gråter och känner sig tom och ledsen. Min själ säger älska mig som jag är, låt mig slippa förställa mig. Men istället känns det som att vi ska bara vara allt det vi inte föddes till och det vi inte kan ändra på går vi omrkirng och föraktar, hatar, vill förändra till varje pris för att det råder ett visst recept på hur man ska se ut för att anses vällyckad, förtjäna att existera, bli behandlad väl, få respekt och kärlek. Så känns det på mina mörkaste dagar i mina mörkaste stunder.  Vi behöver en attitydförändring om vi ska överleva på denna planet. Vi behöver mer kärlek och acceptans och låta människor få vara som dem är.

 

 

/Petra