Det kan vara svårt att acceptera. Situationer, livet, sjukdomar, människor, oss själva, våra rädslor och å tal om det, hur accepterar vi våra rädslor? Social fobi till exempel handlar om (bland annat) rädslan för att bli bedömd negativt, bortgjord eller utstött av andra. Att acceptera sig själv och sin rädsla vore därför ett mycket nyttigt verktyg att ta till. Men hur acepterar vi social fobi när vi samtidigt lever i en social värld? När vi är sociala varelser och samtidigt rädda (i olika grader) för att socialicera. Varför? Mer om detta beskriver författare och psykolog Anna Kåver i sin bok om social fobi (se fotot nedan) och den rekommenderar jag alla att läsa. Det går också bra att fråga mig om ni har några frågor kring ämnet. Min huvudfråga i dagens inlägg är hur vi accepterar? Hur accepterar vi oss själva när det känns som att omvärlden inte accepterar eller gillar oss som vi är?
Enligt Anna Kåver, författare av boken "social fobi- att känna sig granskad och bortgjord" lider 13 % av befolkningen av social rädsla. Accepterar vi det? Eller sopar vi vetskapen under mattan och låtsas som inget? 13% är toppen av ett massivt isberg. Social fobi är enligt författaren de vanligaste problemen bland dem som söker hjälp på de psykiatriska öppenvårds-mottagningarna i landet. Inse mörkertalet!
Trots detta pratar inte många om det. Vet vi vad det är? Varför pratar vi inte om det och varför vet vi inget om det? När så många är rädda? Är inte det lite förlegat förhållningssätt? För att det inte är socialt accepterat att vara rädd socialt? Trots att det finns befog för denna rädsla som grundar sig på vår evolution och överlevnadsinstinkt! För skamligt? Men hur ska vi då klara av att acceptera och gilla oss själva om vi inte törs lyfta upp våra rädslor till ytan? Gör det oss mindre rädda? Lugna? Trygga? Fria? Glada? Vi vet svaret på frågorna. Social fobi föder sådan smärta och individuellt/kollektivt lidande. Hur kommer vi tillrätta med det som så många lider av om vi inte vågar prata om det, eller acceptera att det är en del av livet att vara socialt rädd!? (mer och mindre)
Jag har periodvis svårt att acceptera för att det inte är accepterat. Ganska jobbig ekvation! Det är inte meningen att vi ska må dåligt i vår ensamhet och kämpa med självförakt på grund av en dömande, oaccepterande, blundande attityd. Eller? Jag tror faktiskt också att det råder en generell okunskap/ vetskap kring olika rädslor som kan vara en bidragande faktor till bibehållandet av- och att vi inte helt kommit tillrätta med till exempel social fobi. Av denna anledning delar jag gärna med mig av mina erfarenheter här på bloggen, för kunskap föder tolerans och förståelse. Jag hoppas även att jag vågar dela detta med flera så småningom och på så vis bli mer mig själv och mer fri.
Att vi människor söker acceptanse och bekräftelse hos varandra är inget nytt under solen. Men om vi söker godkännandeoch acceptans utanför oss själva blir vi förlorade då? Vi är individer och har ett behov av att vara självständiga och samtidigt har vi ett oerhört starkt behov av att tillhöra. Rädslan av att inte tillhöra skapar grogrund till social fobi om vi upplevt mobbning, utanförskap i sociala sammanhang. Grupptryck kan forma oss individer till något vi innerst inne vet att inte är. Men det är otroligt lätt att bli påverkad när det blåser motvind.
Ofta känns det som om jag är en egen ö bland öar men utan förankring. Jag har upplevt utanförskap och har svårt att lita på andra människor och väljer ibland ensamhet före gemenskap av den anledningen. Att inte bli sårad och kränkt och sviken. Någon som känner lika? Något jag märkt av (i och med allt som hänt det sista året i samband med skolan ) är hur min sociala fobi ökat markant och jag känner mig mer begränsad än jag gjort på många år. Allt hänger ihop med det jag nämnt ovan mixat med tidgare upplevelse, gamla minnen och sår som rivs upp igen, mina komplex och hur miljön och världen ser ut runt mig och mina tankar i mig.Eller är det mina tankar i mig som speglar omvärlden runt mig? Är det min oförmåga till acceptans?
Vi vet med säkerhet en sak och det är att vi lever i en värld där uteseeendefixering, materialism och statussökande är väldigt viktigt. Sorgligt och det gör oss olyckliga. Ibland önskar jag att vi alla var blinda så att vi värderade varandra utefter andra egenskaper än det yttre, då det idag är så sjukligt stor vikt på just det yttre. Jag är inget undantag heller men jag önskar jag var det. Jag med mina erfarenheter kring utseendekomplex och social fobi försöker se mig själv förbi det yttre, men det är svårt när vi är så upphakade på detta och jag dras med i fallet. Ingen ska känna sig nöjd idag känns det som. Vi kan alltid bli bättre, se bättre ut, bli mera. Vilken hysteri. Vilket ekorrhjul vi människor springer runt i och ideal att försöka leva upp till.Till vilken nytta? När vi dör tar vi inte med oss våra sparade pengar, vår bil, vår status, våra märkeskläder, våra vältränade, nerbantade, späkta kroppar, våra inlärda kunskaper, nej, ej heller våra rädslor följer oss i graven.
Varför strävar vi då så oerhört mycket efter allt detta?Och varför har vi så svårt att acceptera? Undrar hur vi ska komma tillrätta med den här onda cirkeln? Är acceptans och "bra nog" svaret? Att våga lyfta olika rädslor till ytan, är det svaret? Vi vill ju bara bli älskade och accepterade precis som vi är; med och utan vår status, utan att behöva förställa oss, utan att först plastikoperera oss. Vi vill bli accepterade och älskade med våra rynkor, bilringar, hudfärger, sexuella läggningar,ursprung, etnisitet eller hur mycket pengar vi har på banken. Varför blir vi inte det då? Brist på acceptans? För att vi sopar rädslor under mattan? Många frågor och många svar. Min fråga kvarstår. Acceptans- hur gör vi?
Kram,
"Uppgiven och frågvis Petra"
